Vi lämnade lilla mysiga Sylte i morse. Tog färjan mellan Linge-Eisdal och fortsatte mot Geiranger. Vi hade koll på vad som väntade. Först rejält uppför, sedan nerför och sedan rejält uppför igen. Geiranger har vi sett många gånger i turistbroschyrer och det ligger ju magiskt vackert. Men själva samhället är ju inte mycket att skriva hem om. Liten by som är centrum för en massa kryssningsfartyg. Och när de anländer så ska det vallas runt turister. Det låg ett stort skepp när vi kom in och det märktes. Vi mötte bussar, små elbilar och cyklister både ner och upp från Geiranger. Galet många turistbussar som vi fick snirkla oss förbi i hårnålskurvorna. De är rutinerade, viftar och kör förbi i modig hastighet.

När man kommit hela vägen upp från Geiranger, över 1000 meters höjd, väntar ett kargt och vackert bergslandskap. Snö på bergstopparna och vatten som sipprar fram överallt. Otroligt vackert!

På sträckan mellan toppen och vägen nerför följer vi vackra fjordar och höstfärgade björkar. Solen är med oss hela vägen och vatten och fjordar är grön-turkosa.

När vi kom fram till Otta mötte E6:an oss och det kändes nästan lite konstigt att komma ut där efter alla våra bergsvägar.

Från dagens start i Sylte kom vi fram till Lillehammer vid 17-tiden. Det tar sin tid att åka över bergen. Vi hade tänkt spela golf här i morgon men det ser inte så lovande ut i väderprognosen. Vi får helt enkelt se vad morgondagen för med sig!

Dimman ville inte riktigt släppa igår men vi drog ändå från Molde vid 14-tiden då vi litade på väderprognosen som lovade sol. Tog färjan till Vestnes och bilade mot Åndalsnes och längs vägen släppte dimman och allt det vackra kom fram med solen. Med risk för att bli tjatig – det är som att åka i ett vykort! Tänkte stanna på en camping för att mentalt ladda för Trollstigen. Det är jag som är en chicken. Staffan hade inga problem med att dra upp direkt. Campingen vi hade siktat in oss på, som ligger vid Trollväggen, hade dock stängt för säsongen så vi bestämde oss för att i alla fall köra en liten bit in på väg 63 för att få en uppfattning om vad som väntade.

Och plötsligt så var vi på väg mot Trollstigen. Jag var både nervös och förväntansfull, men om det går att köra turistbuss där så ska väl vårt Moderskepp på 7,6 meter klara det satt jag och intalade mig.

Sakta uppför och sen kom första hårnålskurvan och en utsiktsplats. Där gick vi av och andades lite. Vi bestämde oss för att fortsätta och jäklar vilken väg detta är. Enastående vackert och njutningsfullt med vattenfall och bergstoppar. Det var med viss ångest för möten med andra bilar, och inte minst bussar, i de 11 hårnålskurvorna upp till toppen. Det gick ju bra och Moderskeppet och chauffören gjorde ett grymt jobb även om jag nojade rejält emellanåt!

Väl uppe finns det en fin utsiktsplats att stanna på och där inser man verkligen storheten med Trollstigen!

Vägen nerför bjuder också på många fina platser, Reinheimens Nationalpark, Øvstestølen, Gudbrandsjuvet – där vattnet forsar nerför en bergsklyfta, m fl. Hur vackert kan det bli. Norge fick verkligen bra utdelning på ”fina-platser-på-jorden-kontot”. Men det krävs sina män och kvinnor för att bygga infrastruktur i det här landet! Och det krävs lite träning för mig att filma, t ex liggande bild och att inte ha fingrarna framför linsen 🙈 och att inte babbla hysteriskt för att vi får möte på vägen. Ber om ursäkt för mina dåliga filmklipp. Jag tränar på att bli bättre!

Dagens sträcka var inte så lång med det tog sin tid och varje sekund var minnesvärd. Förstår att väg 63 klassas som Norges vackraste väg. Om ni får chansen – åk Trollstigen!

Vi stannar i Sylte, en söt liten fjordby, och här stannar vi 2 nätter innan nästa bergpass ska köras – mot Geiranger.

Vi startade vår färd från Helsingborg den 11/9 och sen har det varit full rulle med massor av intryck. Nu kände vi att det var läge för lite lugn och det har vi haft här i Molde. En liten stad som ligger vid Midfjorden och är ett av stoppen på den klassiska Hurtigrutten. Själva centrum är kanske inte så charmigt men vyerna över fjorden är verkligen storslagna med fjäll och toppar i flera lager. Vi ligger på en camping som heter Kviltorp, en bit utanför centrum.

Igår tokregnade det fram till sen eftermiddag. Sen kom solen och då blev det lite fart på oss. Vi tog en promenad till och från centrum som ligger knappt 4 km från vår camping och åt svindyr mat! Det är då inte billigt att äta ute i det här landet. Tur vi kan kocka själv i husbilen.

Har varit skönt med några lata dagar. Just nu sitter vi och hejar på Europa i Solheim Cup. Ser inte så lovande ut så här långt då USA leder men det har ju precis börjat så vi fortsätter hålla tummarna och hoppas på att bucklan går till Europa på söndag. Kul att vi har så många svenskor med. Staffan gav sig precis ut på en joggingrunda i ett väldigt dimmigt Molde. Det ska klarna upp om någon timme och då drar vi nog vidare mot Åndalsnes och Trollstigen.

Vi lämnade ett regnigt Trondheim och hade regnet med oss hela vägen till Vinjeøra som blev gårdagens stopp. En liten by som erbjöd ställplatser i hamnen. Precis innan vi kom fram var vägen väldigt smal och vid ett möte med en lastbil slog våra backspeglar ihop. Där stannade hjärtat en stund. Det gick bra. Lite avskavd färg på backspegeln men riktigt obehagligt och en påminnelse om att det gäller att ta det lugnt på småvägarna!

Regnade mer eller mindre hela natten. Det positiva med det var att få vakna till ett vattenfall precis utanför fönstret. Det hade fyllts på bra under natten!

Vi körde vidare och tänkte oss att dagens mål skulle bli Atlanthavsvägen (tack för tipset Mette). Blev en del småvägar även idag, med lite ångest efter händelsen igår, och två båtfärjor men det var mödan värt för oj så häftigt det var att komma till denna spektakulära bro. Vi kom från norr, Kristiansund och vägen började med en tunnel på nästan 6 km med 10% lutning nedåt och sen lika mycket uppåt. Därefter slingrade sig vägen fram mellan broar och öar. Framme vid den häftigaste bron fanns det en rastplats där man kunde vandra runt en klippa med magisk utsikt över bron. På väg uppför var det lite berg- och dalbana-känsla, ni vet precis innan det tippar över, men väl över toppen var det lugnt. Det är så otroligt vackert överallt så nu har vi snart nackspärr!

Dagen avslutas i Molde. Vi ställde upp bilen, tog ett glas vin i kvällssolen och sen kom regnet. Nu är det ösregn igen men vi är ju på västkusten i Norge så det är bara att gilla läget 🙂

Vaknade upp i Røros till 8 grader och ganska blåsigt men det stoppade oss inte från att testa på deras golfbana. Det var första golfrundan på denna tur så vi var sugna. Røros golfbana är en 9-hålsbana men går att spela som en 18-hålsbana då de har olika tee på respektive 9-hål. Vi är bortskämda med en välskött bana men för att vara här uppe i norr var den riktigt trevlig att spela trots ganska högt gräs på fairway. Väldigt kuperad så rejäl pulshöjning på några av hålen och mycket bärbuskar och ljung längs fairway så det gällde att slå bollen rakt. Fick mig ett gott skratt när jag hamnade i bärriset på ett av hålen. Där hade någon placerat en ölburk med texten ”Skulle begynt med baerplukkning” 🙂 Jag spelade bara 9 hål men Staffan körde alla 18. Vi har GolfAmore (fd golfhäftet) så det var halv greenfee. Det finns en hel del banor att välja på så det där kortet spelar man fort in kostnaden för. Lite lunch och power nap i bilen och sen gick färden vidare mot Trondheim.

Hela vägen till Trondheim var vacker som ett vykort. Det blev många ”åh, ah och kolla” på den slingriga vägen längs älven Gaula. Framme i Trondheim tog vi en kvällstur på stan. Här kändes det riktigt varmt med 14 grader. Hittade ”Den gode Nabo” som är en mysig pub nere vid Bakklandet, alldeles intill älven Nidelva. En god chilibönmacka och en stor Dahls pils satt fint.

När vi vaknade i morse och såg väderprognosen (regn) tog vi en snabb frukost och baxade ut cyklarna ur vårt husbilsgarage. Älskar våra elcyklar! Perfekt när man vill hinna se mycket i en stad. Här är ganska backigt men det klarar cyklarna galant utan att vi behöver flåsa alltför mycket. Trondheim är en vacker och charmig stad med stor respekt för att ha värnat om den gamla bebyggelsen. De klassiska husen vid Gamle bybro längs Nidelva ligger så fint. Vi cyklade också förbi Nidarosdomen, som är Nordens näst största domkyrka. Vi hade tänkt gå in men som de snåla pensionärer vi är så tyckte vi 120:-/person i inträde var lite för bra. Vi cyklade istället upp till Kristianstens fästning där man har magiskt utsikt över staden. Den djävulska backen upp klarade jag inte trots elcykel. Kändes som om cykeln skulle stegra sig. Staffan slet dock ståendes hela vägen upp. När vi kom upp på toppen upptäckte vi ”Cykelhissen Trampe”. Enligt utsago den enda cykelhissen i världen. Den kan verkligen behövas om man inte kör elcykel.

Under vårt lunchstopp, som bestod av fish & chips, facetimade vi med svärmor Britta som idag fyller 84 år. De blev glada att höra från oss men hon oroar sig för hur det går för oss. Någon hade sagt till henne att det är stora vattenmängder här i Norge och det kan vi ju instämma i för många älvar och fjordar är det! 🙂 

Regnet vräker ner i Trondheim just nu så vi åker nog vidare på vår färd. Nästa planerade mål är Atlanthavsveien men dit är det för långt idag. Vi får se var vi mellanlandar.

Vi vinkade av våra Stockholmsvänner när de reste hemåt från Storsätern i morse. Sen styrde vi bilen mot norska gränsen som bara ligger någon kilometer från Storsätern. Under våra vandringsdagar gick jag och hoppades på att få se renar men de ville inte visa sig. Men bara någon kilometer in i Norge stod det en hel flock mitt på vägen. Mäktigt!

Dagens etapp blev ca 15 mil. Vi körde genom vackra landskap och Norge lever verkligen upp till våra förväntningar och då har vi massor kvar att se och uppleva.

Framme i Røros brassade vi lunch i bilen. En gammal goding från barndomen, brynt köttfärs med lök, lite chili, svamp (de sista egenplockade kantrallerna) och grädde. Kokt potatis och lingon till det. Sååå gott! Vi blev så mätta så det fick bli en power nap innan vi tog en tur på stan.

Røros finns med på Unescos världsarvslista. De bedrev i över 300 år gruvdrift, framförallt kopparmalm, och har valt att behålla mycket av bebyggelsen från den perioden. Många hus har anor från 1700- och 1800-talet. Charmiga, lite sneda och vinda, trähus var man än tittar. De har också återuppbyggt en del av den gamla smälthyttan som brann ner 1975. Även en del av slamhögarna är bevarade och dem klättrade vi upp på idag i strålande sol. Lite svindelkänsla på toppen men bedårande utsikt.